Läs här när Lars-Göran Lindberg från Linköping mötte en björn längs Stockforsvägen på torsdagen. Var det björnfrossa eller total maktlöshet.

Undertecknad mötte en björn i Torsdags (6/7) vid 10.30-tiden på Stockforsvägen i höjd med Grenforsen.

Jag hade varit nere i svackan och tittat på forsen och just kommit upp på den stora asfalterade vägen när jag fick syn på björnen som kom lufsande på vägen rakt mot mig.

Min första tanke var ”det är inte sant!” och sen kom tanken till mig ”vad gör jag nu?” samtidigt som jag kände hur det började pulsera i halstrakten.

Jag tänkte också ”var är bilen?” och insåg direkt att bilen stod mellan mig och björnen.

Inget skydd att få där alltså!

Jag tänkte att jag inte skulle vända om med risk att få nallen efter mig, utan började vika ner mot dikesrenen för att hamna utom synhåll.

Just då ställde sig nallen på bakbenen med framtassarna i luften under några sekunder, varefter den vände om och började småspringa i motsatt riktning längs dikesrenen.

Då först kom tanken ”var är telefonen?” för att ta en bild eller filma, men då var det för sent och nallen försvann bakom ett krön.

Jag fortsatte att gå, nej snarare småspringa mot bilen, för att så snabbt som möjligt komma i skydd, ifall det fanns fler björnar i närheten.

Jag uppskattar det kortaste avståndet mellan mig och nallen till ca 100m. Jag har svårt att gissa storleken på björnen, men jag tror inte den var helt fullvuxen.

Om det finns något som kan kallas björnfrossa, så uppenbarade den sig som en känsla av total maktlöshet hos mig.

Samtidigt så kunde jag upprätthålla något slags rationellt tänkande och handlande, eller så var det bara ren instinkt?! Vem vet.

I vilket fall som helst (så här i efterhand), är jag oerhört tacksam för att jag fick vara med om mötet, ett minne för livet! Men det räcker nog med 1 gång.

Lars-Göran Lindberg
Linköping

Ursprungligen från Älvsbyn, nu på besök i sina forna hemtrakter.