KRÖNIKA: På onsdag anländer jag för tredje gången till Malawi i sydöstra Afrika. Det blir min tredje resa till landet som kallas för ”The warm heart of Africa”. Första gången jag var där jobbade jag som volontär i sex månader under 2010/2011. I fjol bestämde jag och min kompis Julia (som även var med första gången) att vi ville tillbaka. Vi stannade då i tre veckor. Det kommande besöket nu i augusti varar i fem veckor.

Vi jobbar med en organisation som heter BAHASI, som till största delen driver en förskola för föräldralösa och på annat sätt utsatta barn. Barnen har någon släkting som de sover hos, men är i förskolan på dagtid. Där får de också två mål mat varje dag, förmodligen är det all mat de får på dagarna. Under våra besök har vi samlat in pengar i Sverige, så vi bland annat har kunnat färdigställa skolbyggnaden och toaletterna med cementgolv och inner- och ytterväggar. Vi har också dragit in elektricitet i skolbyggnaden, köpt in stolar och skolmaterial till barnen.

Det är många som frågar hur det ser ut och hur det är i Malawi men det är svårt att förklara då det inte finns en enda likhet med Sverige. Jag brukar säga att det inte går att förstå hur det är förrän man upplevt det själv. Men vid min senaste Malawiresa förstod jag inte ens själv. Jag kom in i några fattiga malawiers vardagsliv och fick verkligen uppleva hur deras livssituation är.

Det är nämligen så att BAHASI hjälper sjuka människor i närområdet förutom att driva förskolan. De går på hembesök där de ser hur de kan hjälpa de sjuka. Ibland kan de inget göra förutom att finnas där, prata och be en bön. Ibland kanske de har pengar så de kan betala transport till sjukhuset så att den sjuke kan få vård. Ibland kanske de har mat, smärtstillande eller bandage att ge den sjuke.

Julia och jag följde med en förmiddag då de hade just de här hembesöken. Vi började hos en man som förmodligen var i min egen ålder, dryga 20 år. Han låg inomhus på golvet och hade ingen ork att resa sig till sittande under vårt besök. Det fanns inga stolar och ingen elektricitet i huset. Vi satte oss på golvet runt mannen som hade tomma plastsäckar som underlag och en filt över sig. Förmodligen hade mannen HIV, men han hade inte gjort någon kontroll. Han hade ont i kroppen, var orkeslös och hade ingen matlust. Ifall han hade haft matlust så tror jag att han skulle haft stora svårigheter att ha råd till mat.

Nästa patient var en uttorkad kvinna. Hon låg ner på verandan utanför sitt hus. Då vi kom satte hon sig upp, men hade inte ork att göra några större kroppsliga förflyttningar. Hon berättade att då hon åt och drack så kräktes hon upp allt. Jag har aldrig sett så uttorkad hud tidigare. Kommer ihåg att jag tänkte att ”det här hade aldrig hänt i Sverige”. Nä, här hade kvinnan hamnat på sjukhus med dropp. Där i Malawi hade vi inget att erbjuda henne. Utan det var först någon dag senare som Julia och jag rensade våra vätskeersättningsförråd och gav allt vi hade till kvinnan.

Patient nummer tre för dagen var en äldre kvinna som låg på golvet inne i ett hus. Det var väldigt mörkt där hon låg för det fanns ingen elektricitet och knappt något fönster. Hon hade i alla fall en matta att ligga på. De siades om att kvinnan var sjuk i diabetes. De anhöriga berättade att hon hade svårt att dricka, men att de köpte Fanta till henne ibland. Julia, som nu är utbildad sjuksköterska, förklarade lite om diabetes och att Fanta inte var bra att ge henne. Kvinnan hostade och lät verkligen illa. Då vi gick tackade hon för besöket.

Den kvällen ringde jag hem till mamma och var förtvivlad. Jag berättade vad vi varit med om och att fastän jag varit med om det själv så kunde jag inte förstå att det är verkligheten för många människor. Fastän jag var mitt i smeten kunde jag inte förstå. Jag kunde inte förstå hur sjuka människor bara kunde ligga hemma på ett jordgolv utan att få hjälp. Jag kommer ihåg hur frustrerad jag var över det svenska samhället där de flesta lever i överflöd.

Nästa dag fick vi reda på att diabeteskvinnan hade dött. Då kändes det hela ännu mer overkligt. Att kvinnan vi besökte igår var död idag. Vi kände henne inte, men det var vår arbetskamrats mormor. Livet kändes ännu mer orättvis då än vad jag någonsin känt tidigare. Det hade aldrig hänt i Sverige. Men där är det den verkliga vardagen. Och det var den vardagen jag kände att jag ville flytta till vid förra besöket. Jag kände att jag i Sverige bara lever mitt liv och gör det jag vill göra och tycker är kul. I Malawi däremot, kände jag att jag kunde göra skillnad för andra människor. Det var där jag fann meningen med livet: att hjälpa andra.

Moa Hammar

Länktips:

Här kan du läsa fjolårets reportage med Moa.

Här hittar du Moas och Julias förening Manja Pamodzi. Där kan man följa tjejernas resa, få reda på hur man går till väga för att ge ett bidrag och mycket mer.