Björnmöte för Niklas och Vilda

När man ska testa sin hund för eftersök på björn är fyrtio mil en bisak. Det viktiga är att se hundens reaktioner när den står öga mot öga med kungen av de svenska rovdjuren. Niklas Pettersson har varit i Junsele med två av sina hundar med förhoppning att båda skulle godkännas för eftersök på björn.

Björnjakt. Niklas Pettersson, Sikfors, är en erfaren björnjägare som fällt många nallar.

Niklas Pettersson, Sikfors, är en erfaren björnjägare som fällt många nallar. Arkivbild.

Den i Älvsbyn relativt välkände björnjägaren Niklas Pettersson besökte nyligen Junsele för att björntesta sin laika Vilda. Hon har tidigare fått två björnar fällda för sig, och man kan tro att det hela är klart. Testet visar dock att dagsformen styr en del, och testet kan få delvis osäkert utslag.

– Hunden vet mycket väl att stängslet skyddar, berättar husse Niklas för Tidningen Ångermanland och fortsätter;

– Om det här skulle utspela sig ute i det fria skulle hunden hålla sig på behörigt avstånd. Det blir ju speciella omständigheter här i testhägnet.

Under 2014 kommer 350 hundar från Sverige och Norden att stifta bekantskap med björnarna i Junsele djurpark. Faktiskt uppskattade möten – inte minst från björnarnas håll. De fem björnarna i hägnet möter hundar fyra dagar i veckan, och de uppträder inte det minsta stressat under testerna.

– Björnarna verkar uppskatta lite omväxling, menar Niklas Pettersson.

Sex domare hjälps åt att bedöma hundarna som kommer, och de önskar att de kunde ta emot fler hundar. Intresset har ökat lavinartat, säkert hade dubbla antalet hundar kunnat bokats in om möjligheten fanns.

De flesta hundar backar när de får vittring på björn, bara ungefär tio procent får godkänt vid björntester. Social kompetens, reaktion vid björnkontakt, hur skallet fungerar, självständighet och inkallning bedöms av domarna, och som tidigare nämnts, spelar dagsformen en stor roll.

Oavsett resultat ger provet en fingervisning om hur hunden kan reagera när den stöter på björn i skogen. Sämsta tänkbara scenario är om hunden skäller och retar upp björnen, och därefter återvänder till föraren för att söka skydd. Det är farligt.

Istället efterfrågas mod, rovviltskärpa och björnfokus. Hunden ska skälla på och jobba med björn utan att vara för försiktig eller för ivrig. Vilda klarade inte testet den här gången, trots att hon modigt närmat sig björnarna.

– Det är mycket som ska stämma. Men mycket kan ändras från det ena året till det andra – en oförvägen valp som var helt orädd i fjol kan vara mycket försiktig i år. Och tvärtom, en försiktig hund kan ha utvecklats och fått bra skärpa, säger Bengt Eriksson i reportaget från Tidningen Ångermanland.

 

Läs reportaget på Allehanda.se
Se intervjun med björnjägaren Niklas Pettersson:

Om Skribenten
Frida är en inspirerad tvåbarnsförälder som kan liknas vid en schweisisk armékniv; multifunktionell till max. Förutom idéer producerar hon annonser och artiklar. Brinner för (och med) byaanda och drömmer om världsfred.