Tidigare år har teatergruppen Äxter framfört buskisar som redan varit färdigskrivna. I år var det andra bullar, i år framförde dom sin helt egenskrivna pjäs. Under fredagen fick jag möta Äxter för första gången som förväntansfull besökare. Tidigare år har jag i ovisshet vandrat utan att ha sett en enda utav deras föreställningar. Kritiken har varit god, tidigare besökare har med ett skratt berättat för mig hur bra teatergruppen är. Så med förväntansfulla steg begav jag mig till premiären av deras egenskrivna buskis ”Den prästaktige tjufven”.

Pjäsen utspelar sig på Stor-Erik Svenssons gård i Elfsby socken. Där ska byns nya präst bo tills prästgården blivit helrenoverad. Men när denne anländer till gården börjar ödets hjul att rulla, men inte åt de håll som det var tänkt. Istället kommer gården att vändas upp och ned och roller kommer att förväxlas. Amor kommer att göra sitt med sin pilbåge och lusten kommer att ta över.

I rollerna får vi se Jan Lundberg som den minst förvirrande länsmannen Leif GW Persson och den inte allt för store, men dock magnifike, Stor-Erik Svensson, han som inga svagheter har (förutom lustens skådespel i sänghalmen, då han har som ovana att somna innan starten). Bitte Lundström som Valborg, Stor-Eriks fru, som understryker sin makes rikedomar och som helst stryker över sin biologiska mors existens. Eva Lundström som byns pensionerade sköka Flaka-Lova, som har bytt handarbetar- och kroppsyrket till skvallerpressen. Annelie Lundberg som Stor-Eriks intelligenta dotter Maja, som hellre sitter och läser en bok istället för att brodera och baka bröd. Andreas Wiklund som spelar den nervösa tjuven Isak, som tvingas gå i kyrkan för att komma undan lagens långa arm. Sist, men inte minst, Erik Ellingsson som byns nya präst. Tyvärr så har han dock en förkärlek för blanka saker, något som har lett till att han tog med sig en påse godsaker från sitt tidigare jobb. Prästkläderna byts därför till randig pyjamas.

Äxter visade vart skåpet skulle stå när dom framförde sin egna pjäs. Roliga och duktiga skådespelare blandat med snygg rekvisita, pitemål, skön humor och en bra sammanhängande handling gjorde Äxters egna pjäs till något alldeles extra. Besökarnas skratt och applåder fyllde lokalen och efter föreställningen fick skådespelarna och manusförfattarna ta emot det dom var värda: Lovord och ännu högre applåder.

När pjäsen var slut började jag redan längta till nästa års föreställning. Som det Stefan & Krister-fan jag är kan jag lugnt säga att denna höll måttet. Med råge. Äxter är som posten, dom levererar.

Jag gick in full av förhoppningar, jag kom ut nöjd, road och tillfredsställd. Besökare som fortfarande skrattade och pratade om pjäsen utanför Forum bekräftade det: Jag är inte ensam om att var det.

Foto: Sterling Nilsson