Ett gripande livsöde

17 APR 2013
Skrivet av :

Den mindre delen av restaurangen Fluxen fylldes under onsdagseftermiddagen av ett 70 tal intresserade åhörare som kommit för att lyssna till Terttu Häggström, Piteå, då hon förelaste om “Finska krigsbarns livsbetraktelser”. Detta i en serie av fyra offentliga berättarträffar som SPF (Sveriges pensionärsförbund) Pärlan i Älvsbyn arrangerar och som ingår i firandet av Älvsby Kyrka och Älvsbyn som regionalt centrum 200 år 2013.

Terttu Häggström berätta sin livshistoria på ett väldigt enkel och pedagogiskt sätt, som fick flera åhörare att torka en och annan tår. Allt började med att Terttu föddes i södra Finland och kom som krigsbarn till Sverige och Norrfors endast 3 år gammal. Hon växte upp i en familj med 9 barn och 2 av hennes syskon skickades också till Sverige dock inte samtidigt. Minnena från resan till Sverige är få men hon minns att hennes mamma höll henne tätt intill sig och grät vid avskedet på stationen.

Tertuu visade upp en söt kappa som hon hade på sig och en namnlapp. Kappan hade ryska fångar sytt i utbyte mot mat. I Karungi fick hon stanna en tid för att hon var undernärd och så kraftigt infekterad att det rann var ur öronen. Sen gick färden vidare till Norrfors och där mötte ingen henne!. En präst från Tornedalen som pratade finska tog henne med i sin bil. Hon hade aldrig åkt bil så hon kände sig som en prinsessa. På grund av missförstånd kom hon till fel familj men där bodde hon i 9 år och blev väl omhändertagen.

Tertuu kom att ha 3 mammor och 4 pappor. Man förstår att hennes resa genom livet varit svår men hon värdesätter högt de människor ställt upp för henne. Hon säger: – Så lite det behövs för att hjälpa andra och göra stor skillnad. Hon berättar om 4 barnsmamman som en dag frågar henne om hon ska gå realskolan. I det fosterhem hon bodde då fanns det inte ens på kartan att hon skulle våga fråga. Tack vare den mamman fick hon hjälp av barnavårdsmyndigheten att gå realskolan.

Våra namn är vår identitet slår hon fast och berättar att ingen i Sverige kunnat uttala hennes namn rätt förrän hon fick en finlandssvensk lärare som sa ”Tertoo” Hon brast då i gråt och rusade ut ur klassrummet. Hon uppehåller sig länge vid hur viktigt namnet är för den egna identiteten och ingen av oss kan härefter tvivla på det!

”DET ÄR SMÄRTSAMT ATT INTE HÖRA TILL” är ett annat budskap hon för fram och man märker på lyssnarna att de både förstår och har någon gång under sitt liv känt av det. Hon höll
på att bli stoppad av yrkesvalsläraren som sa: -Att det förstår du väl att inga utländska medborgare kan bli sjuksköterskor! Då ställde rektorn upp och ordnade ett främlingspass åt henne, vilket hon är honom evigt tacksam för. Teruu blev kvar i Sverige därför att de syskon som återvände hem till fattigdom bad föräldrarna att hon skulle få stanna kvar i Sverige för där har man det så mycket bättre.

”Äre min Tertoo” sa hennes mamma till henne när de återsågs efter 15 år. Tertuus reflektion över det är, att när jag äntligen kom hem så var jag borta. Tertuu har på ett klokt sätt bearbetat sin bitvis svåra uppväxt och kan idag 50 år senare säga: -Jag längtar hem! Jippie! Jag vet vad hemlängtan är.

Ett fantastisk och gripande livshistoria som innehöll berättarglädje kunskap och en stor portion humor. Bland åhörarna fanns Seppo Lundström och kunde berätta att han kom till Sverige som krigsbarn och har haft det mycket bra här.

Flera andra berättelser från åhörana berättade om samma livsöden, som hon som kom med sin mamma kom till Sverige vid krigsutbrottet eftersom de var tvungna att fly och att hennes
pappa omkommit under kriget.

Per Nilsson kunde berätta hur hans pappa och han hämtade finska flyktingar vid tåget och de hade med sig kor och hästar. De inkvarterades i Brukte och på andra ställen i Älvsbyn

Tertuu möttes av varma applåder för sin berättelse och ett stort tack av SPFs orförande Per Nilsson. Per fastade särskilt för hennes budskap om hur viktigt det är att få höra till och det bad han oss att ta med oss. Träffen avslutades med gott fika.

Text: Inger Lundberg
Tilläggas kan:

Att Inger Lundberg själv berättade om att hennes familj tog emot Vilho som inte kunde svenska när han kom och när han for hem efter kriget så kunde han ingen finska.

Om Skribenten
Våra gästskribenter består av personer som intresserar sig för allt som berör Älvsbyn med omnejd. De bidrar med bilder, reportage och artiklar som vi får inskickade. Allt för en ännu mer levande sida.